Kommentarer!

 

Nu så! Nu kan du kommentera. En liten bugg sprang in och ändrade en massa. Men som sagt, ordningen är återställd.

Interaktiv utmaning del 3

Erika har en förmåga att bara försvinna hela tiden. Igår var inget undantag.
Kan du hitta Erika?

Vart är hon?

Snabb är hon också.

Tisdag eftermiddag med Ricardo.

Efter mötet med ISKAs ungdomskommitén begav vi oss till en restaurang som hette la Choza Náutica för att inmundiga en fantastisk lunch. Erika drog det längsta strået och fick, trots en lång väntan, den bästa upplevelsen. En helt fantastisk bläckfisk, lite skaldjur, fisk och en god sallad som var den här resans hitills bästa kulinarsika upplevelse.

Efter lunchen knallade vi tillbaka till FENTAP:s kontor för att lyssna på ett föredrag av Ricardo. Han berättade om kampen i latinamerika för att rent vatten ska vara en mänsklig rättighet, hur de arbetar för att försöka hindra privata företag från att etablera sig på marknaden och om hans egen inblandning i projektet. Ricardo är projektledare för vattenprojektet i Ecuador.
Rent vatten är på vissa ställen lika attraktiv naturresurs som olja, kol osv. Han gav som exempel att USA har en militärbas mellan Brasilien och Argentina. Där finns ingenting av värde, förutom en väldigt stor källa av rent vatten. Sydamerika är den kontinenten som har absolut störst tillgång till rent vatten i förhållande till befolkningsmängden. Problemet är bara att det inte kommer alla till gagn p.g.a. att områdena kan vara ockuperade av företag eller militären. Det är svårt att arbeta mot alla stora multinationella företag som försöka kommer över kontrollen av vattnet, men de gör ändå vissa framsteg: Fackföreningarna inom ISKA har bildat ett nätverk i hela Sydamerika och de har lyckats få regeringarna i Ecuador, Venezuela, Bolivia och Uruguay att skriva in i konstitutionen att tillgången till rent vatten ska vara en mänsklig rättighet.

Ricardo berättade om en privatisering som gick fullständigt åt pipan. Ett privat bolag hade tagit över ett vattenverk och höjde priset på vattnet så till den milda grad att nästan ingen hade råd att köpa det. Dette gav givetvis inte någon lönsamhet för bolaget så de avvecklade hela verket och fraktade bort det med kraftiga protester och kravaller som följd.

Dagen har varit händelserik och full av information. Som vi tidigare har upplevt så är tidsuppfattiningen här inte vad den är hemma. Vi samlades vid nio imorse för att åka till FENTAPs huvudkontor. FENTAP är Perus fackförening för vatten och avloppsarbetare.  Dock gick inte taxin förrän straxt efter tio.

Deras kontor vittnade om att resurserna här inte alls är desamma som hemma. Trots detta är alla vi möter mycket positiva och forhoppningsfulla. Man kan se den fackliga lågan som brinner i deras ögon.
Tyvärr var det bara en av ungdomarna som var där för att möta oss då ingen av de andra fick ta ledigt från sina jobb för sina fackliga uppdrag.
Det var Victor som var ordförande för ungdomskommitén, han kunde komma då han själv hade ordnat en ersättare på jobbet. Eftersom de inte får ta ledigt från jobbet tvingas de lägga alla fackliga aktiviteter på kvällar, helger och semestrar. En av medlemmarna i ungdomskommitén kunde inte komma då han hungerstrejkade på grund av att de inte har rätt till ledighet för fackliga uppdrag. Dessa svårigheter gör det svårt att rekrytera nya ungdomar.
Efterhand dök dock två till upp, Annalima och Freddy.

Vi disskuterade mycket kring hur systemet för fackligt arbete ser ut här och hemma i Sverige. Det område där vi kände att de var långt före oss var deras mentorsystem för att lära upp ungdomar inom den fackliga verksamheten. Det är något som vi i Sverige borde ta efter och lära oss av.
De använder sig mycket av bilder för att förmedla sitt budskap tex. stora planscher och fashinerande serier.

Ricardo och en av de gigantiska planscherna de tryckt upp.

Vi hade mycket givande diskussioner och humöret var på topp för att dela erfarenheter med varandra. De var mycket nyfikna på hur vi har det hemma i Sverige med avtal, rättigheter mm. Tex. hur kvinnorna blir behandlade på arbetsplatser i Sverige då de har problem med att kvinnorna blir sexuellt utnyttjade på många arbetsplatser för att sedan bli sparkade om de protesterar.

Detta var ett möte som väckte mycket tankar och funderingar hos alla i gruppen. Det var både fascinerande och i vissa fall skrämmande.

Puss och kram hela dan.

Tack Sara!

Kul att du följer oss.

Interaktiv utmaning del 2

Johan har inte haft någon större lycka med att hålla reda på Erika idag heller.
Kan du hitta Erika?

Vart kan hon vara?

Kram och gonatt

Möte med ILO

Efter vattenverket och efterföljande lunch som bestod av peruansk buffé, som inmundigades med representanter från olika fackföreningar vilka alla var verksamma i sedepal, var det dags för möte med en representant från FN-organet ILO för att vi skulle få en inblick i hur de jobbar med ungdomsfrågor och det fackliga engagemanget i Peru.
Kvinnan vi träffade hette Carmen och var utbildningsansvarig på ILO i sydamerika.  ILO är en trepatrtssorganisation, vilket innebär att länderna inte bara representeras av regeringscheferna utan även av representanter från arbetgivare och arbetstagare. ILO grundades 1916 vilket gör det till det äldsta FN-organet.
Hon berättade om hur de jobbade med att stärka rätten att organisera sig, sociala försäkringar och rätten till arbete.
De har just genomfört ett projekt för att stärka relationerna mellan fackförbunden och katolska universitetet i Lima. Kultur var ett av nyckelorden i projektet och de använde sig av olika teatrar med mera för att förmedla sitt budskap.
Överlag verkade de väldigt nöjda med utkomsten av projektet och kände att de hade fått många ungdomar att förstå vikten av ett starkt fackförbund och rätten att organisera sig vilket känns bra då enbart fem procent av arbetskraften är organiserad i Peru.
Vi avslutade mötet med att disskutera kring hur vi och dom jobbar för att stärka den fackliga uppfattningen bland ungdomar och hur man kan få dem engagerade.
Så fort vårt internet här nere fungerar bättre kommer det att komma upp filmer på youtube med intervjuer från dagen.
God natt allihop, glöm inte bort att kolla in oss imorgon.

Carmen Benitez

Måndagförmiddag på vattenverket Sedapal i Lima

Godmorgon Geta! 

Vi vill bara uppdatera dig med våran underbart spännande måndag.

Vi blev hämtade av Marco från igår och Ricardo, våran nya vapendragare från Ecuador och jobbar som koordinator för Andian Water Project. De hade även med sig en tolk, Ellie. Hon var inte så jättebra på engelska och fick ofta fråga vad det hon skulle översätta hette på engelska.

Vi åkte som vanligt snabbt genom Lima, förbi riktigt fattiga kvarter och sedan in i Sedapals portar. Sedapal är Limas vattenreningsverk som försörjer 6,5 miljoner människor. "75% av Limas befolkning. Resterande 25% har egna brunnar"

Syftet med besöket på Sedapal var att få en uppfattning och inblick om hur bra ett statligt vattenbolag kan erbjuda vatten till ett bra pris till alla medborgare.

Väl på plats så tog det högsta hönset, chefsingenjör Yolanda hand om oss och guidade oss genom hela anläggningen. 

Yolanda är chefsingenjör på Sedapal och har varit det i nio år. Hennes föregångare var sittande chefer runt ett år.

Yolanda var glad och stolt över att få berätta att hon studerat på Chalmers i Göteborg och rest runt i Sverige, Danmark och Norge.

Nu fäljer en liten genomgång på hur vattenverket fungerar.

Fån Anderna till reningsverket rinner det väldigt smutsiga vattnet igenom tre reningar. Vid den tredje reningen börjar den första processen i reningsverket. 

Det vi reagerade på var att de största soporna i vattnet, fastnar i ett galler och plockas bort för hand av ett företag som Sedapal anställer för just det ändamålet.

Nästa steg i processen är att vattnet samlas i två gigantiska pooler, som små sjöar, där man tillsätter klor för att rena. Där stannar vattnet i 15 timmar. Poolbottnen målas med vit färg för att motverka alger. 

Vattnet fortsätter sedan till lite mindre pooler. ett 40-tal som är ungefär 8m djupa, 3m breda och 10m långa. I småpoolerna sker en kemisk process för rengöring för att sedan filtreras i aktivt kol. Varje pool har varsitt kontrollbord som används både manuellt och automatiskt.

I nästa steg hamnar vattnet i en behållare för att sedan portioneras ut till befolkningen. Vattnets genomfart tar ett dygn innan det är färdigt och 99,9% av det biologiska avfallet filtreras bort.

Allting sköts i ett kontrollrum i huvudbyggnaden. Det innbär att genom en knapptryckning kan dem snabbt öka eller minska vattenåtkomsten runt om i Lima. Vattenmängden justeras beroende på vilken tid på dygnet det är. På natten går vattnet som inte används till reservtankarna.

Väl tillbaka på huvudkontoret träffade vi landets näst viktigaste kvinna. Aura Quinones Li. Hon är personalchef och tack vare att vattenverket är ett föredömme för resterande länder i Sydamerika är hon så viktig. Hon har arbetat 24 år i företaget och driver bl.a kampanjen "Nej till privatisering och Ja till livet"

Första etappen där vattnet forsar in från bergen och samlar sopor.

Gruppfoto på oss alla i våra fina hjälmar. 

Från vänster: Marco, Johan, sittande Sara, Linn, tolken Ellie. Det är oklart vem som står bakom henne. Yolanda, Kristoffer, Ricardo, Anders och till slut Erika.

Klorfylld sjö.

Småpooler.

Aura Quinones Li

Det var väldigt förbjudet att fotografera på området men vi fick specialtillstånd.

Verk blir till park!

Vad tokigt det kan bli med språkförbistringar.
Efter en händelserik dag så fortsatte äventyret mot ett vattenverk för studiebesök. När vi kom fram så visade sig vattenverket vara en vatten park med ljusshow Whooooo! Helt fantastisk show med mycket folk och en romantisk atmosfär. Atmosfären är lugn och romantisk överlag på Limas gator och torg. Efter showen och en runda i parken som bjöd på många vatten/ljus attraktioner så åkte vi vidare till centrum. Dagen avslutade vi med att avnjuta en middag tillsammans med Marco och Julius.
Nu är det dags för kudden och samla nya krafttag inför morgondagens besök och upplevelser.

Välkommen till vår interaktiva utmaning!

Johan fick i uppdrag att hålla reda på Erika under veckan, det gick sådär redan för start och det finns vissa bildbevis på detta.

Kan du hitta Erika?

Kan du hitta Erika? Alla hjälpinsatser beaktas.

Turister i en buss.

Vi började vår första dag i Lima med solsken och att luncha på en resturang ett stenkast från hotellet. Efter det mötte vår guide Marco från FENTAP och hans vän Julius upp oss och tog oss några kvarter bort till San Fransiscus kyrkan. En kvinnlig guide tog oss igenom kyrkan med sin knackiga engelska. Vi såg bl.a ett fantastiskt bibliotek som man inte får gå in i helt. Det var väldigt mycket Harry Potter över den och det var såklart kameraförbud i hela kyrkan så vi kan inte förmedla magin mer än så här.
Som avslut på rundturen, efter mycket tavlor, änglar som flög i golvet och stinkande rum som fick guiden att prata ännu fortare och med handen över munnen, gick vi ner under kyrkan, i katakomberna och fick en blick på alla tusentals ben som var begravda där. Eller begravda och begravda, de låg uppradade för eftervärlden att beskåda. Det fanns en brunn, tio meter djup, med skelett lagda efter ett mönster som räckte nära åtta meter upp.
Sen blev vi inkastade i två taxibilar och hej så snabbt och tutande vi försvann från den delan av staden. Vi hoppade ur i den finare delen med livet i behåll och fick se en välplanerad spontan peruansk teater i en park och massa vackra tavelförsäljare och ett par fina tavlor.
Nu råkar det ju vara så att vår guide Marco inte talar ett ord engelska och vi är inte så heta på spanska så det blir en hel del missförstånd. T.ex. så tyckte Sara och Linn att det var lite för varmt om fötterna och letade upp en butik med lite svalare skor. Det förstod inte våra peuanska vänner som blev väldigt oroliga och yrade runt nervöst för att leta efter dem. Det spelade ingen roll att alla andra försökte förklara. Anders ringde och för att säga att nu måste ni komma tillbaka.. Det var en avslappnad utandning från Marco när han fick syn på de försvunna flickorna.
Klockan fyra steg vi på bussen för en sightseen genom stan. Efter många gator och kyrkor, hundar i tomtekläder, massor av olika arbetstillfällen varav en hel del som vi inte förstod, en gammal grushög som man offrade kvinnor och barn på och som egentligen hade varit nån typ av pyramid, så fick vi syn på South Pacific Ocean. Vackra parker med lekplatser, hundar, kärlekspar och olika sportplaner och lite segelflygare som flög runt som ramade in vårt synfält mot havet. Sen tillbaka till starten och vidare till hotellet och lite förberedelser inför kvällen.

Här är vi. Från höger: Anders, Linn, Kristoffer, Erika, Johan och Sara.

På plats i Lima

Resan hit gick smärtfritt ända till Amsterdam. Där blev vi sittande på planet i tre timmar innan vi fick lyfta. Kaptenen var dock snäll och uppdaterade oss hela tiden om vilken del som var fel på datorn. Efter bytta komponenter lyfte vi och seglade genom molnen ner mot Sydamerika.

Efter ett dygn i vaket tillstånd kom vi till hotellet som ligger mitt i centrum i av gamla stan.

Under eftermiddagen ska vi leka turister på en guidebuss innan vi ikväll ska besöka ett vattenverk.

Ja.. de va det hela. Fortsättning följer.

En snabb presentation av oss som är med på resan

Jag heter Sara Sjödin och är 24 år ung. Jag jobbar inom hemtjänsten, å ja ä den i utbildningsteamet som håller i Ao-utbildningarna på hemmaplan. Är också en Kummunpolitiker Jag kommer från en liten kustnära stad som kallas (Härnta) Härnösand. Jag är en social, glad tjej som brinner för det fackliga/Politiska arbetet både Globalt och lokalt! Det fackliga intresset fick jag redan genom modersmjölken..=) he he Lite kort om mig, jag är en riktig naturmänniska som älskar att vara ute i naturen med mina vovvsingar.  

Och jag heter Linn Nilsson och jag är en 27-årig gotlänning. Jag jobbar som undersköterska på Visby lasarett. På fritiden försöker jag träna mig till att bli triathlet. Jag är en lugn, glad och social tjej.

Jag är Karlstads glädjekälla, Kristoffer Hartman. Även kallad "Karlstad" av mina avundsjuka vänner på resan som kommer från något annat ställe som kallas för "övriga Sverige".. När jag inte befinner mig i Peru läser jag Rättsvetenskap på universitetet, jobbar runt 80 %, är ungdomsansvarig för kommunal i min sektion, är lite god man, tränar på gym, umgås med min sambo och i övrigt blir det lite diverse. Jag är alltså äldst i gänget med mina ståtliga 28 år!

Jag, Kristoffer, har även fått äran att presentera våran yngsta deltagare, Erika Wilhelmsson. Eventuellt beror det på att hon inte kan prata och skriva samtidig, Erika är 23 år och det är lätt att konstatera att hon kommer från Skåne eftersom ingen förstår vad hon säger. Och det är kanske tur; man blir så generad annars. I sverige studerar hon till Socionom i Lund. Hon sitter även med som ersättare i kommunfullmäktige i Kävlinge kommun.

Så var det då jag Johan Bodén som är kvar. Jag är 27 år och arbetar som personlig assistent i Tranås, Småland och bor straxt där utanför. Fast om man frågar mig så är jag först och främst öschötte från Norrköping. Sitter i övrigt som ungdomsansvarig på vår sektion och nästlar mig emmelanåt in i LO höglandet och regionala ungdomskommiten i Jönköping.

Utöver oss glada ungdomar har vi även med oss den något äldre ungdomen Anders från kommunal. Han är våran stabila trygghet under resan.

På gång med en ny blogg!

Så nu sitter vi äntligen här på Arlanda, glada och något förväntansfulla.
Tyvärr möttes vi av ett tråkigt besked på Arlanda även denna gång. Nu handlade det inte om vulkanaska utan om vår resekamrat Johannes som är sjuk och inte kan följa med oss.
Då han var bloggansvarig har vi ikväll också bestämt oss för att starta en ny blogg själva, vi får väl se hur det går...
Nu är det läggdags inför den tidiga uppstigningen imorgon. 6:20 lyfter vi.
Sov gott alla trogna läsare!
/// Johan & Linn